Intervju i Norra Skåne

Här kan ni läsa intervjun med mig i Norra Skåne angående min bok, Breven till Rivka.

Länk

Jag är själv nöjd med artikeln och tycker att det viktigaste blev sagt.

Snart fri ;)

Ibland är svenssonlivet en ren njutning. Idag är det fredag och min lycka över helgens ankomst är i det närmaste total. En inte alltför ansträngande arbetsvecka är över och semestern är endast en vecka bort, jag längtar.

Längtar efter ledighet, frihet och en vardag uppfylld av barnens behov, då lekparken blir en lustfylld upplevelse och regnet utanför förvandlas till en kuliss för skådespelet om sjörövarkaptenens färd över haven. Ja, så är livet med barn. Det vardagliga ett äventyr. Se där! En alltför använd klyscha, men inte desto mindre sann.

Breven till Rivka. Nu hos adlibris!

Nu kan ni köpa min bok i adlibris nätbutik.
Vad jag vet är de billigast med 91 kronor inklusive frakt.

Mitt bidrag till krönikan om släkten

Min farbror håller på att sammanställa en släktkrönika om familjen Löfroth. Han har bett oss alla att skriva lite om oss själva och våra familjer. Här kommer mitt bidrag.


Att beskriva mig själv. Skriva ner de delar av Jag som lämpar sig för tryck. Har inga svårigheter att hitta de perioder av mitt liv som definierar mig som Jag. Jag är Oscar Löfroth 39 år, gift med Hanna och har två barn, Simon 4 och Sofia 2 år.
All den informationen är nog till att definiera det Jag som är Oscar. Den uppmärksamme kan redan nu se ett av mina starkare karaktärsdrag, integriteten. Jag är en privat människa, som älskar den enslighet mitt hus väggar kan ge. Jag ger mig ogärna ut på äventyr i utelämnandets alltför populära marker, tydligast demonstrerat i Sanningens ögonblick och diverse dokusåpor.

Det som är Jag håller jag också gärna för mig själv. Av just detta skäl är det svårt att berätta historien om Oscar. Endast fragment framträder ur mitt liv och hade jag varit en elak människa, endast de mest kända historiska fakta i en lista med årtal.

1969 – född
? – död

Men det är att göra livet till en banal sifferkalkyl, ett livs stapeldiagram till släktforskningens tjänst där släktingarnas årtal staplas på varandra. Nej! Staplar är för ekonomer och matematiker och någon sifferkonstnär är jag inte. Jag är en privat människa.

Naturligtvis finns det även händelser som avgjort mitt liv, fått mig att gå höger istället för vänster, som till exempel hur jag träffade min fru. Men där sätter integriteten upp sina höga murar. Om vi träffas över ett glas vin och samtalar, berättar jag gärna den berättelsen, men här i tryck hör den inte hemma. Den tillhör mitt privata liv och tål inte att bli en markör i en bok.
Jag är inte ledsen eller ber om ursäkt för min integritet. Den är Jag och då måste den framträda som ett slag i ansiktet på dig som läser. För det är ju sådan jag är! Jag är ärlig mot dig, ja rentav snäll och privat.
Jag vill ändå delge dig en av de händelser som fört mitt liv åt en bestämd riktning. Det börjar med ett årtal och månad.

År 2000 i juli.
En diamant i aska, Polen, där historien framträder vid varje hörn, skrymsle och gruskorn. Är det land jag älskar mer än något annat. Inte bara för att min Hanna kommer därifrån eller för att mina barn är till hälften polacker. Min kärlek kommer ur det lidande landet uppvisar vid varje ruin och de hjältar monumenten talar om. Den kultur som fötts och föds där, Chopins pianosonater, Szymborskas poem och Polanskis filmer. Allt är mycket mer i Polen och oändligt mer närvarande. Men det är inte detta som ändrade mitt liv.

Auschwitz- Birkenau.
Alla vet vad namnen betyder. Inga tvivel finns. Död och åter död. Förmodligen världens största begravningsplats. 1,1 miljoner människor mördades i Birkenau. Hundratusentals led som slavar i lägren.
Auschwitz-Birkenau är två separat läger. Det ena, med devisen ”Arbete ger frihet”, är mindre än vad du tror det ska vara. Det andra, med plats för hundra tusen fångar och fyra gaskammare, är oändligt mycket större än du tror.
Det var dit jag kom i juli 2000 och förstod att mitt liv aldrig någonsin skulle vara sig likt igen. Jag såg platsen för ett massmord och än idag är minnet obehagligt närvarande av vad som skedde där.
Åtta år senare har jag besökt platsen fem gånger och skrivit en bok om mina upplevelser. Jag bär inom mig en längtan att alltid få återvända och se mer, känna mer och ta till mig platsens ord. För i mötet med Auschwitz kommer orden till mig. Jag blir en ordsugande parasit och förvandlar min upplevelse till ett närmande. Alla mina ord räcker inte till att beskriva ondskan i Birkenau, men genom åren och besöken har jag förstått att det inte är ondskan jag vill se. Den är uppenbar. Livet, det är livet jag närmar mig.

Så, då var jag klar med historien om mitt liv. Mycket mer än så här blir det inte. Jag vill trycka på att det jag gett er är ett djupt personligt karaktärsdrag och en av mina starkaste upplevelser. Min berättelse är ärlig och uppriktigt menad.

Vänligen,
Oscar Löfroth

SOK-mänskliga rättigheter 1-0

Är det rätt att svenska olympier ska strunta i brott mot de mänskliga rättigheterna i KIna?
Om jag läser Stefan Lindeberg, SOK-bas, rätt blir svaret ett självklart JA.
Min fråga blir då.
Är alla aktiva ledare i idrottsrörelsen lika dumma i huvudet?
Läs artikeln i dagens Sydsvenskan och begrunda Stefan Lindeborgs inställning.
En tanke når mig. När blev idrotten en annan del av världen? Så åtskild den övriga att vad som sker runt omkring den är irrelevant. Jag kan inte förstå hur en idrottare låter sig tystas. Idrottaren som det skrivs om i artikeln väljer tystnaden framför det hans samvete säger. Han vill hellre hoppa högt än stå högt upp med sina värderingar. Jag förstår hans inställning och förväntar mig inte att han ska riskera allt för sina åsikters skull. Även om det är just det som de politiska fångarna i Kina har gjort.

Om den svenska idrottsrörelsen väljer att blunda för brott mot de mänskliga rättigheterna framför OS, kommer jag att blunda för OS och istället se och belysa brotten.
Det är mitt fria val.

Midsommardag

Dagen efter Turkiets märkliga seger mot Kroatien i fotbolls-EM. Jag kan inte annat än imponeras av turkarnas moral och kamp.

Heja Turkiet!

Dagen i övrigt är för sonen, dagen då godis ska införskaffas. Det är ju LÖRDAG!!!!
Lördagsgodis och fotbolls-EM. Just så fortsätter livet idag.

Så mycket är Regeringsformen värd

Regeringsformen – en av Sveriges grundlagar – andra kapitlet, paragraf sex lyder:
”Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot ... undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.”
Vilken substans har dessa vackra ord i fortsättningen?

Från dagens Sydsvenskan

Lagen är klubbad. Jag känner mig illa till mods.

Snart kommer allt jag skriver på bloggen och alla mina mejl att passera FRA och deras datorer. Jag har inget att dölja, är ingen terrorist eller vill någon något illa. Jag är inte rädd att det jag skriver idag ska läsas.

Däremot är jag rädd för att hamna i ett missförstånd eller att det jag tycker och tror idag kommer vara förbjudet imorgon. Jag tycker helt enkelt inte att staten ska kunna registrera och spana på alla alltid. Det finns en gräns som den nu klubbade lagen passerar. Istället för att jaga den enskilde skurken fångar man hela nationen i trålen för att fånga skurken. Det skrämmer mig. Vi alla misstänkliggörs.
Vi blir till slavar och vår lydnad ska nu börja kontrolleras.

FRA-lagen. Det känns olustigt.

FRA-lag, övervakningssamhälle och storebror Staten som spanar.

Ja, det känns inte bra. Jag får en krypande paranoid känsla som sprider sig i kroppen.

Det var inte det här jag röstade på när jag i september 2006 la min röst på alliansen.

Endast ett mirakel skulle kunna stoppa lagen nu.