Självdisciplin

Nu när bok ett är ute och, ja i ärlighetens namn, är bortglömd har jag inlett skrivandet av bok två. Idén är genomarbetad om än inte helt genomtänkt, men jag tror att det kan bli en intressant bok.
Problemet är dock inte idén, utan det här med självdisciplin. Jag är en mästare på att hitta undanflykter och skäl till att inte sitta ner och skriva just nu. Är det inte barnen så är det mat, städning, handla eller att just den serien på TV måste ses. Speciellt intressanta TV-serier är sjuttioelfte reprisen av vänner på femman. Halv åtta på kvällen borde vara en perfekt tid för mig att sätta mig ner och skriva. Då ligger barnen i sina sängar och jag har ännu inte hunnit bli trött. Varför sätter jag mig då ner i soffan och umgås med Ross, Chandler och gänget. Efter vänner följer oftast något än mer intressant, ja det kan t.ex. vara Ernst med fallfärdiga ruiner och hans sammetslena, potensförminskande och intellektuellt skuggtyngda insikter.
Favoriten vid åtta på kvällen är dock Martin hej-å-hå-det-ser-så-jävla-lätt-ut-men-är-omöjligt-att-göra Timell.
Alla dessa profiler i skymningslandet ger mig de skäl jag behöver för att inte sitta ner med mitt manus. Så funkar jag, ty en latmask ser inte möjligheterna utan söker flykterna med en frenetisk disciplin.