Tack för bönen kompis

Ett allvarligt inlägg, menat att vara en förklaring om mig, för dig men kanske allra mest för mig. En påminnelse om det allvar som finns i mitt liv. Den punkt i varat där jag ständigt försöka befinna mig. Ett högtravande på gränsen patetiskt inlägg fullt med onödiga ursäkter för något så naturligt för den troende människan, att be.

För längesedan läste jag en bok om en Trappistmunk vars liv bestod av ständig bön och vardagen blev till en kontemplation kring mysteriet, livet och gud. Jag har ända sen den dagen ständigt levt med en önskan om att kunna leva mitt liv med bönen i centrum. Att vara i gudsnärvaron.

Problemet är att jag tycker det är pinsamt, att säga Jesus generar mig, ja faktiskt känns det sådär genant, att mina händer nästan sträcker sig efter den osynliga skämskudden jag önskar fanns där. Jag vill dölja det som borde vara det naturligaste i hela världen, erkänna och lovprisa den gud jag tror på.
Just nu sitter jag här generad och tvingar mig till ett jobbigt ordbildande vars mening är viktig. Jag har en avsikt med att blotta min genans och därför fortsätter jag – bara jag slipper skriva Jesus fler gånger. ;)

De tillfällen jag verkligen ber, då jag med själ och hjärta låter stumma ord vandra ut i existensen (-rymden låter så StarWarsesque) erfar jag det genuint äkta i min handling. Jag ber för att jag tror på Gud och därför att jag tror att bönen gör skillnad. Vid flera tillfällen har jag erfarit hur mina och andras böner fått vågskålen att väga över till en viss sida. Skeptikern kan säkert med rätta tvivla och hitta andra och mer världsliga förklaringar till bönens påverkan. För mig är det dock en påtaglig påminnelse om det meningsfulla att be för någon eller något.
Bönen är en slags meditation där jag försätter mig i ett tillstånd av harmoni och trygghet. Att be är för mig som troende att förutsätta en mottagare av det jag vill säga. Visserligen möter jag tystnad, men en tystnad full av närhet och förtröstan på att någon hör. Naturligtvis vet jag inte om någon hör eller om det finns en gud som lyssnar på mina rop. Jag litar bara på min tro och litar på alla de andra troende vilka likt mig sitter i lugn och ber om nåden att bli hörda.

Däremot kommer alltid tvivlet. Är det ren idioti att be till en mörk och död tystnad? Finns det någon därute? Är bönen istället en psykos i miniatyr? Jag vet inte. Jag vet att tvivlet kommer ur den förtröstan och den tillit jag har till gud. Hade jag inte trott på gud hade jag inte heller tvivlat och i osäkerheten kring äktheten i min tro finns mysteriet, gudsmysteriet. Jag ber alltså för att jag är osäker och jag är osäker för att jag är säker på min tro på gud. Rätt krystat och idiotiskt.

Då händer det. En vän upplever en svår och förtvivlad tid i sitt liv och ber om mina böner. Han ber mig be för han vågar inte tro på att han själv kan, som om jag skulle kunna bättre. Jag blir mycket rörd, överväldiga av det förtroende han lägger i mina händer och hans önskan om mina böner blir en självklar del av min vardag de följande veckorna, månaderna. Jag ber morgon, middag och kväll. Återigen dyker tidebönerna upp och rosenkransen ber jag varje dag när jag har en halvtimme över. Hans situation förbättras så småningom och jag lever återigen med bönen i min dag. Jag vet inte om mina böner hjälpte honom, men han hjälpte mig att återigen komma nära min önskan om ett dagligt liv med den stumma och harmoniska tystnaden. Tack min vän! Jag står i skuld till dig ;)

Nu ska jag använda min nyligen vunna frid till att be om DETTA
Ja, jag vet. Jag är annorlunda.

Kram alla och mina böner är med er